smällglim

Smällglim
Silene cucubalus

Utseende: Smällglimmet har fått sitt namn efter det uppblåsta fodret som spricker med en svag smäll när man klämmer ihop det. Den högvuxna örten – 3–8 dm – är blågrön och glatt med en upprätt, mångblommig stängel. De vita blommorna har fem kronblad som är kluvna ungefär till mitten.
Favoritmiljö: Torr och grusig mark, trädrör, vägkanter och banvallar.
Utbredning: Från Skåne till Norrbotten.
Blomningstid: Högsommar – höst.
Frukt och frö: Smällglimmet står kvar som vinterståndare. Fröhuset har millimeterstora frön.
Kännetecken: Man skiljer smällglim från det snarlika strandglimmet på att den senare har förhållandevis större blommor. Blomfodret – ballongen – är parallellnervigt och glatt till skillnad från övriga arter parallellnervigt.
Nära släktingar: Strandglim, bergglim, backglim, gaffelglim.
Roligt att veta: Smällglim har i vissa floror namnet tarald, som kommer från gotländskan. Det uppblåsta fodret har gett växten många lokala namn: i Närke kallas växten för duvägg, i Småland för harpunge. I gammal gotländsk folktro ansågs växten farlig för älvor, vättar och annat småfolk från underjorden – kom de i beröring med växten vållade den sorg och bittra tårar. Därav namnet tarald som skulle betyda tårvållaren – den som vållar tårar.